maaia

Magnetröntgen gick bra. Det var lite läskigt. Först fick jag klä av mig allt utom strumpor och trosor. Seda fick jag ha på mig en sjukhusrock. Man fick absolut inte ha något metallföremål på sig. Sedan frågade hon massor frågor, bland annat om jag någon gång opererat hjärnan eller om jag har en pacemaker inopererad. Det pappret fick jag sedan skriva på.. Jag fick gå in i rummet med magnetkamera-tuben. Där fick jag lägga mig på en brits och sjuksköterskan, som för övrigt var väldigt trevlig och gullig, satte in en kanyl i armen i förebyggande syfte om läkaren ville ha kontrastvätska insprutad i min kropp.

 

Sedan satte hon fast ett galler över mitt ansikte. JA det var lika läskigt som det låter!!! i vänster arm hade jag kanylen och i höger hand höll jag i en alarmklocka som jag skulle trycka på två gånger om det hände någonting. Jag fick även ha hörselkåpor på mig eftersom ljudnivån var så fruktansvärt hög! Sedan skjutsade hon in mig sakta. Jag hade hört att det bullrade och slog, och det gjorde det minst sagt!!!! Jag hade ju hörselkåporna på mig, men trots det lät det jättehögt! Man måste ligga blick stilla. Jag tyckte det var svårt att andas för man vill inte röra på sig så att man får ta om bilderna. När jag var klar och kom ut till mamma och syrran i väntrummet igen så hade det gått precis en timme. Vi hann fika på tant grön innan vi åkte tillbaka till Vimmerby. Jag skulle ju börja jobba kl 13.00. Jag mådde så sjukt illa och var även berörd av allt med den läskiga MRen och nervositet över allt så handen skakade mer än vanligt det dagen.

 

När jag väl kom till jobbet hann jag knappt vara 10 minuter innan Janne sa att jag fick vara ledig om jag ville, eftersom det var så lugnt och eftersom han så att jag mådde lite dåligt. Höll på att börja tjuta innan jag gick hem. Herregud!

 

/M

 

En googlad bild på en magnetkamera.